richefager

En byggnad som du egentligen borde ha sett miljoner med gånger, plötsligt en dag får du syn på den, precis som om det var första gången du gick där...

.

-Det har hänt mig ganska många gånger.

.

Funderade på det där & kom att tänka på: Om man missar en byggnad längs vägen där man alltid går, hur mycket annat missar man då inte?

Tänker du tex på människorna runt omkring dig?

På tunnelbanan/bussen/spårvagnen.. jag menar, ser du dem.. eller är det mer som en enda massa som du färdas med?

Eller stannar du upp & tittar, ser människor omkring dig glada ut, eller kanske ledsna?

Eller är du så van att folk bara stressar förbi att du inte lägger någon energi på att verkligen se?

.

Lägger du någon tanke på arbetet människor har lagt ner, när de byggt hus, butiker, anlagt en trädgård osv.

Ser du att det är någon som antagligen lagt ner sin själ & sitt hjärta när dom byggt, designat, organiserat?

.

Är vi för stressade för att hinna se saker & människor runt omkring oss?

Det har hänt mig några gånger, att jag bokstavligen krockat med människor jag känner på stan, i all stress & inte sett att det är en bekant, mer eller mindre innan våra näsor snuddat vid varandra..

När det händer inser man ju att man har som skygglappar på.. man tar sig från punkt A till punkt B så fort som möjligt utan att se sig omkring, eller på dem man möter...

.

Stockholm är svårt.. man "får" liksom inte titta på människor, eller det kanske man får men absolut inte ta kontakt med någon okänd på tuben eller så, då misstas man antagligen för psyksjuk..

Det är någonting jag verkligen saknar med Göteborg (nu får jag väl alla 08:or på mig...)

I Göteborg kan du sitta på spårvagnen & börja prata med din okände medresenär, inget konstigt alls faktiskt.

Någonting som jag uppskattar när det händer & tror nog att dom flesta skulle göra!?

.

En ny bekant till mig berättade att när han flyttade till Stockholm, gick han runt i området där han bor & sa hej till folk, för att så gör man där han kommer ifrån.. till en början tyckte antagligen folk att han var smått galen, men nu känner människorna i hans område igen honom & plötsligt är det hur naturligt som helst att man stannar upp & hejar på honom.

Varför gör inte alla så?

Visst, man kanske inte behöver gå omkring & heja på alla, kan ju vara ganska skönt att vara anonym ibland.. men jag tycker nog att vi borde bli bättre på att heja på varandra, även på tuben!

.

Ta en stund, då & då.. när du stannar upp & tittar, på omgivningen & på dina medmänniskor.