richefager

Visst är det vackert?
Vatten, solen som speglar sig... här tycker jag om att sitta, på kajen i Hammarby Sjöstad.
Jag promenerar dit på knappt 10 minuter.
.
.
För exakt ett år & två dagar sen gick jag hit, ensam.. även då sken solen, en ljummen bris gav tillräcklig svalka för att att det inte skulle vara för varmt, precis som nu.
MEN... när jag gick hit förra året, klarade jag inte av att resa mig, jag klarade inte av att prata & jag hade trots vädret inte mycket som gjorde livet värt att leva...
Jag hamnade i en situation som jag inte på egen hand kunde ta mig ur, men med hjälp av dom som står mig nära & tack vare att jag valde livet, klarade jag till slut av att resa mig, även om det tog lång tid.
.
Idag mår jag i stort sett bra, men vill aldrig glömma känslan jag hade.
-Varför, kanske du undrar?
Därför att jag valde livet och i det valet ingår att leva, att njuta och att uppleva... inte göra saker mot min vilja för att vara någon annan till lags, inte jobba mer än heltid (vilket uppenbarligen fortfarande är svårt..)
För att ge dig chansen att komma i närheten av att förstå hur jävligt jag mådde, delar jag med mig av sms:et som jag då skickade min bästa vän:
.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
"Jag sitter & dinglar med fötterna över kanten, under mig är vattnet...
solen skiner, det fläktar skönt & doftar hav.
Det är såhär jag trivs bäst, har alltid gjort.... men inte nu, inte idag.
Tankarna snurrar i mitt huvud, jag känner mig inte stabil...
Hoppa? Det är ju ingen idé, skulle överleva det, om möjligt bara må sämre?
Vet inte hur jag ska orka mer? orka resa på mig, orka andas?
Känns som om jag egentligen inte finns längre, som om ingen ser mig, att jag bara svävar...
Som om jag inte har någonstans att ta vägen... hör liksom inte hemma någonstans längre.
Det är fegt att avsluta sitt liv, det tycker jag, men samtidigt undrar jag om det är fel när man ändå inte känner att man har någonting mer att ge?
Kanske är de här tankarna bara ännu ett rop på hjälp?
Men då är ju frågan: vem ska hjälpa mig? Det måste jag väl göra själv?
Men jag har ingen lust att hjälpa längre....
Jag kanske tänker för mycket, eller så kanske jag tänker för första gången i mitt liv-på mitt liv?
På mitt....liv?
Vet inte hur jag vill att det ska vara, vet inte vart jag vill vara....vet nog mest bara att jag inte vill vara.
Känner mig patetisk, känner mig falsk....mot alla som bryr sig...Och mot mig själv.
Att jag kan med att skratta & le ena kvällen, för att dagen efter sitta utomhus & gråta...
Jag skriver ju till mig själv nu, vet inte varför, inte till vilken nytta?
Men så är det ju med det mesta jag gör nu..."
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Man får Aldrig glömma sig själv, kom i-håg detta!